En fot framför den andra. Ta en viss rutt som blir längre än vad som tänkt från början. För benen bara fortsätter att gå. Och gå. Och så gå lite till.

Att se hopptornet i Råssnäs från långt håll och tänka att det ser så litet ut. Och att tians höjd inte ser så högt ut som den känns när man står där uppe och får känslan att man ska ramla ner.

Att gå den välbekanta vägen vid fotbollsplanerna men ändå undra vart allt grus har tagit vägen. För visst har det varit en grusväg där förut...

Hösten har kommit. Löven ringlar ner från träden likt snöflingor en frusen och blåsfri vinterdag.

Vinden som försöker få mig ur balans så att jag måste stödja mig mot ett träd för att inte ramla ner i diket. Men framförallt den blå-gröna färgen på Vätterns vatten och det susande duset från vågorna som utesluter allt annat ljud förutom musiken i mina hörlurar.

Det är allt en fröjd att gå runt Råssnäs och dess udde.